Viktig information
Idag ska jag berätta något som kommer vara livsavgörande för vissa av er. Något som ni trott på och levt efter kommer behöva tolkas om och och finna en ny betydelse. Jag vet att många där ute, inklusive jag själv, har försökt leva i nuet och ta vara på dagen. Mitt liv har nu under en längre tid grundat sig på två ord, 9 bokstäver, Carpe Diem. Varje morgon har jag sträckt upp näven mot skyn, knutit ihop fingrarna och låtit dagen ta form. Men så idag när jag kommit till kapitlet om latinska uttryck, förnedrades allt. Det tycks vara så att den romerske poeten Horatius inte alls tyckte vi skulle fånga dagen. Vi ska istället "plocka den". Vi ska plocka den och sen njuta av den som om den vore en väldoftande blomma eller ett saftigt äpple. Nu ska jag alltså helt plötsligt njuta av dagen, inte ta vara på den!
Hur ska det här gå?
Hur ska det här gå?
Vem är Carpe nu, en livsnjutare?
mycrappyphone
Hej mina vänner!
Jag kan här med meddela att jag kommer att förbli utan telefon i circus en vecka till! Detta eftersom mytrendyphone har bestämmt sig för att inte ha den laddare som jag så duktigt beställde samma dag som jag insåg att jag tappat bort min, på lager! Till helegn skulle de få den levererad och jag vet inte vad jag gör om jag inte få den nästa vecka. Till råga på allt, kommer nästan alla i min korridor att åka härifrån till helgen. På riktigt vet jag nästan inte hur jag ska klara mig ur ensamheten! Den som lever får se. jag kanske låter en aning tiden påminna att det var du som la laddaren på tåget, ingen annan! Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag, fast nu undertiden jag skrev här kollade jag min mail. Och gissa vad det stod! De har visst skickat laddaren idag!! Och mamma och pappa hade varit gulliga och skickat mail, Jag blev så glad att jag sitter och gråter lite här nu!
Tänka sig, ofattbart!
Det får firas med en bild på ett gäng coola tjejor!
Kroki
Idag ni! Idag har jag luskat ut en av konstnärernas alla hemligheter. Det där med att stå med en pensel i en sträckt hand och sen röra den lite fram och tillbaka i olika positioner, samtidigt som man ser ytterst koncentrerad ut, har jag aldrig riktigt förstått. Men nu ska jag berätta! Det är för att kolla vinklarna. Det kan, tro det eller ej, vara riktigt svårt att se vilket håll ett ben är lutat. Jag har försökt hela dagen och imorgon fortsätter det. Fötter kan jag också berätta är större än man tror!
Idag hade jag nog behövt en bild men jag är ledsen. Det är en av mina starka svagheter!
Idag hade jag nog behövt en bild men jag är ledsen. Det är en av mina starka svagheter!
Veckans höjdpunkter
Måndag: Med riktet inställt på en timmers tantgympa råkade jag och min kära internatkompis Lisa hamna på två timmars fotbollsträning. Trots ovanligt ambitiös stretchning var det svårt att lyfta benen i stort set resten av veckan.
Tisdag: Promenix i skogen. Efter halva rundan öppnade sig himlen och blötte ner oss en aning. Sen blev det film.
Onsdag: Efter två dagars förberedelser för att börja med min väv var det dags att börja varpa som det så fint heter. Detta betydde att jag snurrade 1264 trådar eller runt en stor träställning. För mig som gillar matte och för de som är intresserade blir det 4.5 km tråd.
Torsdag: Fortsatte att fixa med trådarna. Efter skolan pratades det politik. Igen.
Fredag: Ett gäng studenter påbörjade sin flykt från skolan. Många till göteborg, få till Angelstad. Jag kunde i alla fall trycka in lite shopping på vägen så jag var nöjd. Väl hemma vankades det festligheter i form av halv 8 hos basse, den sista värden ur järngänget. Trots lite sen ankomst var jag helnöjd med basses prestation. Galet trevligt med människor som alltid förstår när jag är rolig också. Hoppas de lär sig här snart.
Lördag: Angelstadtjejerna for till Halmstad och käkade lite snacks, kollade lite på bio och köpte lite present till min bror. När jag kom hem sov jag mest.
Söndag: Jag och Reinfelt fick äntligen lägga våra lika betydelsefulla röster. Jag lämnade min mobilladdare på tåget, så ingen telefon för mig på ett tag.
Tisdag: Promenix i skogen. Efter halva rundan öppnade sig himlen och blötte ner oss en aning. Sen blev det film.
Onsdag: Efter två dagars förberedelser för att börja med min väv var det dags att börja varpa som det så fint heter. Detta betydde att jag snurrade 1264 trådar eller runt en stor träställning. För mig som gillar matte och för de som är intresserade blir det 4.5 km tråd.
Torsdag: Fortsatte att fixa med trådarna. Efter skolan pratades det politik. Igen.
Fredag: Ett gäng studenter påbörjade sin flykt från skolan. Många till göteborg, få till Angelstad. Jag kunde i alla fall trycka in lite shopping på vägen så jag var nöjd. Väl hemma vankades det festligheter i form av halv 8 hos basse, den sista värden ur järngänget. Trots lite sen ankomst var jag helnöjd med basses prestation. Galet trevligt med människor som alltid förstår när jag är rolig också. Hoppas de lär sig här snart.
Lördag: Angelstadtjejerna for till Halmstad och käkade lite snacks, kollade lite på bio och köpte lite present till min bror. När jag kom hem sov jag mest.
Söndag: Jag och Reinfelt fick äntligen lägga våra lika betydelsefulla röster. Jag lämnade min mobilladdare på tåget, så ingen telefon för mig på ett tag.
2 av 2
Idag blir det lite kalas igen trots att det inte var 48 timmar sen sist. Tänkar sig att det kan vara sånt drag i en håla som denna. Eller drag och drag, det finns ett kårhus och en massa folk som inte har något annat att göra på dagarna än att dansa disco och dricka barnförjudet. Jag är halvpepp än så länge, tänkte kanske ta en liten runda i skogen innan det är dags att verkligen komma igång. Vi får se. Idag har jag städat mitt rum också. Det är superfint, och finare kommer de bli när min granne har fixat till min gardin, detta i utbyte mot en ipodladdare. Vi ger och tar här på lyxen! Lyxigt va?
Block avbock
Hej och hå kära läsare!
Nu ska ni få se på uppdatering, jag har nämligen, mot alla odds förlorat en första av mina få prenumeranter. Kan ni tänka er. I procent blir det av otaliga enheter.
Så, jag kan berätta om att den beryktade och välkände "blockmannen" besökte idag vår skola, och nej Sarah inte "knackermannen". Han säljer alltså ritblock till förmånligtpris utifrån hans baklucka på bilen. Cirkus halva skolan hängde på parkeringen när skopbilen sladdade in på parkeringen. Det blev minst sagt trångt men jag lyckades ändå fiska fram tre block för förhandling. Så nu ska det nog ritas. Kanske, kanske att ni kan få se men det är ytterst otroligt. Eller jag ångrade mig, om det krävs för att få tillbaka min prenumerant ställer jag upp.
Så, jag kan berätta om att den beryktade och välkände "blockmannen" besökte idag vår skola, och nej Sarah inte "knackermannen". Han säljer alltså ritblock till förmånligtpris utifrån hans baklucka på bilen. Cirkus halva skolan hängde på parkeringen när skopbilen sladdade in på parkeringen. Det blev minst sagt trångt men jag lyckades ändå fiska fram tre block för förhandling. Så nu ska det nog ritas. Kanske, kanske att ni kan få se men det är ytterst otroligt. Eller jag ångrade mig, om det krävs för att få tillbaka min prenumerant ställer jag upp.
//Majblo Picasso
Sen blev det lite efterfest i bilen.
Från höger: Blockmannen, Frida min nya kompis, jag, och någon random kille tror han hette björn.
Från höger: Blockmannen, Frida min nya kompis, jag, och någon random kille tror han hette björn.
Parasit
Av någon anledning känner jag att jag och "Egoinas mamma" kör samma koncept. Egoinasmamma och Emmyskompis, det finns trots allt en viss likhet. Det känns inte riktigt helt okej men emmy är faktist bloggens grundare och ställer upp som mentor när det går tungt (tror jag?) så namnet will stay, i alla fall ett tag till.
Eller finns det kanske inga likheter?
Jag är fruktansvärt inkompetent i hur bloggar fungerar. Kan inte ens få dit en riktig bildtext. Can someone help me?
// Woman in need
// Woman in need
Sagan om en Skogspromenad.
På fikat i onsdags fick jag veta att det finns lo och varg här i skogarna. Någon hade visst också blivit uppjagad i ett träd av vildsvin.
Senare på kvällen ringde sarah. Jag tänkte då vara lite smart och kombinera promenad och telefonprat. Jag bestämmde mig för den så kallade grötlunken, det är en ca 3.5 kilometer lång tur som jag provat på två gånger i förut. Jag har dock inte haft turen att födas med det bästa av lokalsinnen, plus att lite distraktion av sarah fick mig att någonstans på vägen inte hitta rätt avstickare. Efter en dryg timme kom jag på att jag borde känna igen mig eller till och med vara framme efter min runda. Utan en tanke på att det kanske är smart att vända om när man inte riktigt hittar fortsatte jag framåt på den okända stigen. Någon gång måste jag väl komma till den stora vägen tänkte jag, här finns ju trots allt inte på många. Sarah försäkrade mig också att hon skulle hålla mig sällskap hela vägen så jag slapp gå själv. Efter cirka två timmar hade jag fortfarande inte kommit ut till någon stor väg. Jag började bli lite smått orolig men nu kändes det inte som något alternativ att vända om. Efter en stund tycktes jag ända höra ljud av bilar och med lite guidening av en bonde hittade jag ut till en stor väg. Väl ute på vägen upptäckte jag att mitt batteri höll på att ta slut och eftersom jag inte visste var jag var tänkte jag att jag var tvungen att spara det sista batteriet ifall jag skulle behöva att ringa någon på skolan för att komma och hämta mig. Det började skymma ute och jag började bli nästan rädd. I halvpanik stängde jag av mobilen men kom på efter bara några meter att jag har GPS på den. Jag satte på den igen men i mitt skärrade sinnerslag slog jag fel kod. Inte bara en gång utan tre gånger. Nu hade jag inte längre någon möjlighet att ringa någon och det började bli riktigt mörkt ute. jag såg iaf en skyllt mot Dals Låned men utan någon längdanvivelse. Jag följde vägen en bit men när jag inte fann någon mer skyllt mot Dals Långed tog jag slag i saken och stannade en bil. Lättade över att det inte var någon olyka jag varit med om erbjöd hon mig skjuts en bit. Jag kunde andas ut. När Jag satt i bilen och förklarade min lilla utflyckt kom det fram att jag fortfarande var en bit ifrån mitt mål. Så långt kunde det väl ända inte vara tänkte jag kanske högst 2-3 km. När hon sen släppte av mig vid vägskälet såg jag skylten. 7 km i totalt mörkar kvar. Jag försökte få var ända bil att stanna inte för att jag visste om det egentligen var mindre läskigt att åka med någon okänd än att gå men sju kilometer till kändes helt orimligt. Ingen bil tycktes dock ha tid för mig. När jag såg skylten 5 km gav jag upp, och gick tjurigt den sista halvmilen. Super lättade slog jag tillslut koden till porten och gick in. Berättade om mitt äventyr för mina grannar, duschade och gick och la mig.
När jag skulle ut och springa igår tänkte jag springa och kolla efter den rätta vägen, inte heller då hittade jag men istället för att chansa vände jag och sprang andra hållet. Då gick det bättre!
Tack för mig!
Senare på kvällen ringde sarah. Jag tänkte då vara lite smart och kombinera promenad och telefonprat. Jag bestämmde mig för den så kallade grötlunken, det är en ca 3.5 kilometer lång tur som jag provat på två gånger i förut. Jag har dock inte haft turen att födas med det bästa av lokalsinnen, plus att lite distraktion av sarah fick mig att någonstans på vägen inte hitta rätt avstickare. Efter en dryg timme kom jag på att jag borde känna igen mig eller till och med vara framme efter min runda. Utan en tanke på att det kanske är smart att vända om när man inte riktigt hittar fortsatte jag framåt på den okända stigen. Någon gång måste jag väl komma till den stora vägen tänkte jag, här finns ju trots allt inte på många. Sarah försäkrade mig också att hon skulle hålla mig sällskap hela vägen så jag slapp gå själv. Efter cirka två timmar hade jag fortfarande inte kommit ut till någon stor väg. Jag började bli lite smått orolig men nu kändes det inte som något alternativ att vända om. Efter en stund tycktes jag ända höra ljud av bilar och med lite guidening av en bonde hittade jag ut till en stor väg. Väl ute på vägen upptäckte jag att mitt batteri höll på att ta slut och eftersom jag inte visste var jag var tänkte jag att jag var tvungen att spara det sista batteriet ifall jag skulle behöva att ringa någon på skolan för att komma och hämta mig. Det började skymma ute och jag började bli nästan rädd. I halvpanik stängde jag av mobilen men kom på efter bara några meter att jag har GPS på den. Jag satte på den igen men i mitt skärrade sinnerslag slog jag fel kod. Inte bara en gång utan tre gånger. Nu hade jag inte längre någon möjlighet att ringa någon och det började bli riktigt mörkt ute. jag såg iaf en skyllt mot Dals Låned men utan någon längdanvivelse. Jag följde vägen en bit men när jag inte fann någon mer skyllt mot Dals Långed tog jag slag i saken och stannade en bil. Lättade över att det inte var någon olyka jag varit med om erbjöd hon mig skjuts en bit. Jag kunde andas ut. När Jag satt i bilen och förklarade min lilla utflyckt kom det fram att jag fortfarande var en bit ifrån mitt mål. Så långt kunde det väl ända inte vara tänkte jag kanske högst 2-3 km. När hon sen släppte av mig vid vägskälet såg jag skylten. 7 km i totalt mörkar kvar. Jag försökte få var ända bil att stanna inte för att jag visste om det egentligen var mindre läskigt att åka med någon okänd än att gå men sju kilometer till kändes helt orimligt. Ingen bil tycktes dock ha tid för mig. När jag såg skylten 5 km gav jag upp, och gick tjurigt den sista halvmilen. Super lättade slog jag tillslut koden till porten och gick in. Berättade om mitt äventyr för mina grannar, duschade och gick och la mig.
När jag skulle ut och springa igår tänkte jag springa och kolla efter den rätta vägen, inte heller då hittade jag men istället för att chansa vände jag och sprang andra hållet. Då gick det bättre!
Tack för mig!
