På fikat i onsdags fick jag veta att det finns lo och varg här i skogarna. Någon hade visst också blivit uppjagad i ett träd av vildsvin. 

Senare på kvällen ringde sarah. Jag tänkte då vara lite smart och kombinera promenad och telefonprat. Jag bestämmde mig för den så kallade grötlunken, det är en ca 3.5 kilometer lång tur som jag provat på två gånger i förut. Jag har dock inte haft turen att födas med det bästa av lokalsinnen, plus att lite distraktion av sarah fick mig att någonstans på vägen inte hitta rätt avstickare. Efter en dryg timme kom jag på att jag borde känna igen mig eller till och med vara framme efter min runda. Utan en tanke på att det kanske är smart att vända om när man inte riktigt hittar fortsatte jag framåt på den okända stigen. Någon gång måste jag väl komma till den stora vägen tänkte jag, här finns ju trots allt inte på många. Sarah försäkrade mig också att hon skulle hålla mig sällskap hela vägen så jag slapp gå själv. Efter cirka två timmar hade jag fortfarande inte kommit ut till någon stor väg. Jag började bli lite smått orolig men nu kändes det inte som något alternativ att vända om. Efter en stund tycktes jag ända höra ljud av bilar och med lite guidening av en bonde hittade jag ut till en stor väg. Väl ute på vägen upptäckte jag att mitt batteri höll på att ta slut och eftersom jag inte visste var jag var tänkte jag att jag var tvungen att spara det sista batteriet ifall jag skulle behöva att ringa någon på skolan för att komma och hämta mig. Det började skymma ute och jag började bli nästan rädd. I halvpanik stängde jag av mobilen men kom på efter bara några meter att jag har GPS på den. Jag satte på den igen men i mitt skärrade sinnerslag slog jag fel kod. Inte bara en gång utan tre gånger. Nu hade jag inte längre någon möjlighet att ringa någon och det började bli riktigt mörkt ute. jag såg iaf en skyllt mot Dals Låned men utan någon längdanvivelse. Jag följde vägen en bit men när jag inte fann någon mer skyllt mot Dals Långed tog jag slag i saken och stannade en bil. Lättade över att det inte var någon olyka jag varit med om erbjöd hon mig skjuts en bit. Jag kunde andas ut. När Jag satt i bilen och förklarade min lilla utflyckt kom det fram att jag fortfarande var en bit ifrån mitt mål. Så långt kunde det väl ända inte vara tänkte jag kanske högst 2-3 km. När hon sen släppte av mig vid vägskälet såg jag skylten. 7 km i totalt mörkar kvar. Jag försökte få var ända bil att stanna inte för att jag visste om det egentligen var mindre läskigt att åka med någon okänd än att gå men sju kilometer till kändes helt orimligt. Ingen bil tycktes dock ha tid för mig. När jag såg skylten 5 km gav jag upp, och gick tjurigt den sista halvmilen. Super lättade slog jag tillslut koden till porten och gick in. Berättade om mitt äventyr för mina grannar, duschade och gick och la mig.